Handskrivna brev, romantiskt eller inte?

  Hej, jag var med i tidningen AMOS för ett tag sen, där dom skrev om att jag hade kjol i kyrkan. Det var en äldre man som läste detta och verkade gilla det väldigt mycket, då menar jag också väldigt, väldigt mycket. Han skrev sedan ett litet handskrivet brev till mig.
 Mamma kom just hem från Stockholm och kom in i mitt rum och sa; "Du har fått ett brev, det ser ut att vara från en gammal människa". Jag öppnade brevet och kunde bara tyda ett ord AMOS. Jag trodde därför att det var nån som klagade på att jag hade kjol, men så var inte riktigt fallet.

"Hej Edgar Mirjamsdotter!
Jag är en äldre man som läst
om dig i AMOS.
Underbart att du öppet visar att
du gillar att gå i tjejkläder!
Skriv och berätta om dig själv,
dina intressen och din klädsmak!
100% diskretion!"

Sen skriver han ett namn, en restante adress (bara det är ju superminstänkt) och ett oregistrerat mobilnummer.
Undra vem den här gubben är, han lusläser antagligen den krista tidningen AMOS (eftersom jag bara är med i ett litet hörn). Han adresserade det till:

I AMOS stod inte Petersson med, och om den här personen skulle ha letat upp mig på internet skulle han inte ha skickat ett mail då? Jag tror att han har ringt skatteverket och frågat efter min adress.

Jag ser det här som en ganska underhållande händelse, men jag tycker också att det var tur att just jag fick det, och inte nån elva-tolvåring eller nån annan som nog skulle gå på det och skriva tillbaka. Jag funderade på att skriva tillbaka och säga

"Ja, visst är det bra att jag öppet visar vad jag gillar och mina avsikter, synd att inte du kan vara ärlig om vem du är och vad dina avsikter är.

 Ps: Ett tips, sluta skicka perversa brev till barn och ungdomar."

Det är ändå roligt att då handskrivna brev, kan inte heller låta bli att tänka på vad Magnus Betnér säger om mordhot:

Vad tror ni om den här äldre mannen som vill veta mina intressen och min klädsmak?