Hej, den här månaden, eller förra månaden har varit väldigt givmild. Den har gett mig saker som jag velat ha. Fast det kanske inte var månaden oktober som gav mig dem. Det var den månaden jag fick dem. Om ni undrar vad jag har fått så är det ett par handvirkade vantar av en tjeji min klass. Det gjorde mig glad för att dom är fina, välvirkade och sköna. Jag fick också min systers gamla mini-laptop. Eller jag fick den efter jag hade "räddat" alla hennes bilder från den och sen raderat hennes hårddisk.
Måste säga att jag tycker lite synd om Björk för att jag fick den. Den
är i prima skick efter man tog bort all skit från den och bytte från Windows Vista till Windows 7. Men jag är så pass självisk att jag inte kommer ge tillbaka den. Förlåt Bump älskar dig ändå. Nu har jag installerat om den och gjort den till MIN. Jag har också döpt den till Osvald Häxburk. Den är ganska liten men när jag använder den så väger jag upp det med att ha jätte stora hörlurar.
Tillbaka till vantvirkar flickan. Eller till vantarna i alla fall, här är historien om hur jag fick dom och lite om flickan.
Jag har gått i samma klass som hon som virkade dom i drygt tre år. Men jag har nästan aldrig pratat med henne (hon är väldigt tystlåten av sig). Men nu i 9:an har jag börjat vara med henne och en annan klasskompis (det vi gör är att vi äter lunch vid samma bord och sitter vid samma bänk på rasterna). I alla fall, jag upptäckte att jag hade henne på Facebook, så jag började chatta med henne då och då. För nån månad sedan frågade jag vad hon gjorde, hon svarade: "Jag virkar vantar." Då sa jag lite halv seriöst: "Kan du inte virka vantar till mig också?".
är i prima skick efter man tog bort all skit från den och bytte från Windows Vista till Windows 7. Men jag är så pass självisk att jag inte kommer ge tillbaka den. Förlåt Bump älskar dig ändå. Nu har jag installerat om den och gjort den till MIN. Jag har också döpt den till Osvald Häxburk. Den är ganska liten men när jag använder den så väger jag upp det med att ha jätte stora hörlurar.
Tillbaka till vantvirkar flickan. Eller till vantarna i alla fall, här är historien om hur jag fick dom och lite om flickan.
Jag har gått i samma klass som hon som virkade dom i drygt tre år. Men jag har nästan aldrig pratat med henne (hon är väldigt tystlåten av sig). Men nu i 9:an har jag börjat vara med henne och en annan klasskompis (det vi gör är att vi äter lunch vid samma bord och sitter vid samma bänk på rasterna). I alla fall, jag upptäckte att jag hade henne på Facebook, så jag började chatta med henne då och då. För nån månad sedan frågade jag vad hon gjorde, hon svarade: "Jag virkar vantar." Då sa jag lite halv seriöst: "Kan du inte virka vantar till mig också?".
Till min förvåning svarade hon att hon skulle göra det. Jag blev förståss glad men kände mig lite som Satan på samma gång. Jag är dessutom jättedålig på att visa tacksamhet. Så om ni vill ge mig en julklapp eller present så skicka den på posten eller säg vad det är innan (helst via sms eller mail). Men jag sa tack och försökte visa min tacksamhet, men jag tror att det här blogginlägget får representera min glädje och tacksamhet.
No comments:
Post a Comment