När döden smyger sig på

Henry har just putsat färdigt kistan som ska vara redo för begravning dagen efter. Kvinnan i kistan har ett sorgset leende i sitt likbleka ansikte. Han betraktar henne dystert och sen tittar han upp på sin egen spegelbild. Det bleka åldrade ansiktet tittar tillbaka på honom. Den enda skillnaden mellan Henrys och kvinnans ansikte är ringarna under hans ögon och rynkorna i det spetsiga ansiktet.

Han betraktar stillsamt kvinnan i kistan och upptäcker att hennes bleka fagra händer inte ligger prydligt knäppta över hennes bröstkorg. Han är nästan helt säker på att han lagt dom där för bara några minuter sedan. Han knäpper hennes händer på bröstet och sen lämnar han rummet med en stickande känsla i nacken. Som om Henry själv skulle vara iakttagen eller som att han inte skulle hör hemma där. Som om någon inte vill att han skulle vara där inne. I ett olustigt försök att bli av med den krypande känslan av att vara iakttagen går han ut.

När Henry kommer ut på gatan ser han en droska stillsamt skramla ner för den ödelagda gatan. Den nyfallna snön dämpar ljudet mellan droskans hjul och kullerstensgatan. Solen har redan gått ner så det enda som lyser upp scenen är fotogenlyktorna och de suddiga ljusen i fönstren. Han vandrar bort mot stallet, som ligger alldeles runt hörnet. När Henry försäkrat sig om att droskan är redo för morgondagen tänker han att han kanske ska ta sig ett glas på kvarterskrogen.

Efter att Henry gått in på krogen och beställt ett stop öl, sätter han sig ner nära den öppna spisen som värmer upp det dragiga rummet. Han lägger hatten på bordet och drar handen genom det gråa toviga håret. Han smuttar på sin öl och ser sig omkring på krogens alla gäster. Han funderar på om han kommer få begrava någon av dem härnäst. När Henry druckit ur sitt stop och gör sig redo att ge sig av, fastnar hans blick på en man som sitter längst inne i ett hörn. Han känner igen hans ansikte och kan svära på att det är mannen han begravde förra veckan. Lätt förskräckt kastar han sig mot dörren och beger sig hastigt hemåt.

När Henry kliver innanför dörren så möts han av en kall vindpust. Han upptäcker att fönstret står på glänt. Han går fram och drar igen fönstret, utan att reflektera över att det var stängt senast han lämnade huset. Henry går till sin kammare medan han tänker på dagens märkliga händelser. Han sover dåligt hela natten och vaknar flera gånger av drömmar som han inte kommer ihåg när han vaknar nästa morgon av att en kall vindfläkt blåser igenom rummet.

Han tvingar sig upp ur sin bädd för att ta reda på var kylan kommer ifrån. Henry upptäcker med en chock att fönstret står på glänt igen. Han stänger det hastigt men ordentligt och reglar igen det. Han sätter sig ner på en sliten liten stol och tänker stilla och tyst för sig själv. "Vad är det som händer?" Henry reser sig och går in till rummet med gravkistorna. Han ser ner på kvinnan i kistan. Hon ligger där, så fager som någonsin med det bleka leendet på sina läppar och dom fagra händerna längst sidorna. Henry går ut i köket för att tända kaminen, då han upptäcker att den redan brinner. Han ser sig omkring för att försäkra sig om att han är ensam i rummet, det är han. Han ställer tekitteln på spisen och lägger lite bröd på ett fat.

Henry går ut till hemlighuset och när han kommer in igen så upptäcker han att hans tekittel inte längre står på spisen och att brödet är borta. Det går en ilning av skräck genom hela hans kropp, och han fryser trots värmen från kaminen. Han ser sig misstänksamt omkring. Han tar upp sin promenadkäpp och muttrar lite om inbrottstjuvar, men den han egentligen tänker på är kvinnan i kistan och mannen på krogen kvällen innan. Han går sakta in i rummet med kistorna. Med hjärtat i halsgropen närmar han sig försiktigt, det är knappt han vågar titta. Han drar en lättnadens suck när han ser att kvinnan ligger kvar i kistan med det sorgsna leendet på sina läppar och dom knäppta händerna över bröstet. Han lovar sig själv att regla både dörrar och fönster i framtiden. Men han kan ändå inte bli av med den stickande känslan i nacken, som om någon iakttar honom. Han måste ha inbillat sig att mannen på krogen var en av förra veckans lik. Kanske inte så konstigt efter en lång dag bland de döda.

När Henry satt på sig sin rock och hatt går han ut, reglar dörren ordentligt efter sig och går vidare runt hörnet för att spänna hästen för droskan. Det är fortfarande dunkelt ute, lykttändaren har lyckligtvis inte släckt fotogenlamporna, så gatorna badar fortfarande i flackande ljus. Den nyfallna snön har suddat ut alla spår från gårdagen. När Henry har spänt hästen framför droskan går han in igenom bakdörren för att hämta kistan. Med nöd och näppe lyckas han skjuta upp kistan på vagnen. Sen beger de sig mot kyrkogården i utkanten av staden.

När Henry kommer till kyrkogården är kvinnans anhöriga redan där. Han stiger av droskan, borstar bort snön som lagt sig på hans axlar, och börjar sakta röra sig mot graven han grävde för två dagar sedan. Snön som fallit under natten har klätt hela kyrkogården i vitt. Dom frosttäckta träden har fortfarande kvar några löv som sitter där som om dom var gjorda av kristall och ger kyrkogården en spöklik skönhet. Kvinnans make och vad Henry tror vara hennes bror, går utan ett ord fram till kistan, lyfter ner den från droskan och bär den mot graven.

När ceremonin är över har gatubelysningen släckts och den kyliga solen tittar fram. Henry får hjälp att täcka kistan med jord. Kvinnans bror står på andra sidan och hjälper till att fylla det dystra hålet med jord. Scenen är vacker, men ger Henry en illavarslande känsla. Det går långsammare än vanligt att fylla graven. De båda männen arbetar under tystnad.

Eftersom Henrys jobb är slutfört vänder han hemåt. Efter han tackat för hjälpen utan att ha fått något svar tillbaka. När han kommer hem så spänner han av hästen och ger den nytt foder. Han tar fram nyckeln för att låsa upp dörren när han upptäcker att den inte är låst. När han kommit in och stampat av snön från sina kängor och tagit av dem, går han in i rummet med kistorna. Till sin förskräckelse ser han en ny kista stå på bordet och en man står lutad över den med putstrasan i handen. Det är mannen från kyrkogården, han som Henry trott vara den döda kvinnans bror. Henry frågar med rosslig röst;
- Vem är du och vad gör du i mitt hem?
Mannen som står lutad över kistan reagerar inte överhuvudtaget, som om han inte kunde höra honom. Henry går närmare och när han tittar ner i kistan så skulle hans hjärta ha stannat i hans bröst om det bara kunnat. Mannen som ligger där påminner skrämmande mycket om hans egen spegelbild. Det har ett spetsigt rynkigt ansikte, det är blekt med ringar under ögonen och håret är grått och tovigt.

Skriven av: Edgar Mirjamsdotter

Jag är inte supernöjd med titeln. Ge förslag om ni kommer på något.