Det här är samma killar från Empirine som har ett sido projekt som kallas ReactorChrist. Jag gillar det rätt mycket. Tungt och episk trance fusion metal.
Saturday, December 31, 2011
Friday, December 30, 2011
Empirine på Spotify
A while ago I wrote a post about the metal band Empirine. I postet some videos and said that I liked them and wished them good luck. They have been very productive since then. Now you can find them on Spotify too.
The videos I posted in my last post:
Ett Blodigt Bakslag
Nu kommer det en till novell, men den här har ett lite annat stuk. Försökte få med något historiskt och något som avslöjade vilken tid det utspelades på.
Ett blodigt bakslag
Armando låg i en obekväm ställning, han hade slutat räkna dagar, timmar, minuter och sekunder. Han tänkte tillbaka på hur han hade hamnat där, långt under jorden i den trånga metallkistan han låg i.
Solen var på väg upp och Armando skyndade ner i sin källare där det stod en fin mahognykista med svart sidenfoder. Han öppnade kistan med ena handen medan han ställde ner stearinljuset han höll i den andra handen på ett litet nattduksbord som stod på sidan om den eleganta kistan. Han tog av sig sin fina, långa kavaj och hängde den över en stol i närheten. Sedan la han sig i kistan med både byxor, skor, skjorta och väst på. Han stängde sakta kistan med en längtansfull blick mot trappan, som ledde upp mot den nyfödda dagen.
Han vaknade i tyst och stilla mörker, som han hade gjort tusentals gånger förr. Armando kände en hunger som skulle få vanliga män att svimma. Han öppnade kistan och kravlade sig ur den på ett barnsligt lätt sätt. Sedan han ställt sig upp och tagit på kavajen gick han fram till byrån där han förvarade en fin utsirad silverkniv och en liten kristallflaska (som han använde för att snitta upp handleden på sina offer och tappa upp lite av deras blod). Armando tände ett stearinljus som stod på byrån så att det dunkla rummet badade i flackande ljus. Han hade viktiga planer denna natt. Han skulle se en opera, men ännu mer viktigt, han skulle sätta tänderna i en mycket efterlängtad matbit en ung flicka som han visste var mycket intresserad av opera. Hon hade varit på nästan varenda opera som den unge kompositören Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit. Själv så njöt Armando mycket av operorna, men så som tiden gick och Armando själv aldrig försvann med den, så kände han aldrig någon längre kärlek för saker och ting. De försvann med tiden till skillnad från Armando som alltid fanns kvar.
En vagn rullade in framför operahuset i den vackra staden Wien. En man som såg ut att vara i trettioårsåldern steg ner från den. Han var klädd i svart rock, kavaj, hatt och en mörk röd väst. Mannen hade presenterat sig som Armando Argeşeanu, han hade sagt att han var en musikälskare från Rumänien som hade kommit för att se om Wien levde upp till sitt rykte som musikernas stad.
En dyster stämmning hängde som ett tungt moln över staden. Musikern, som hade skrivit flera av de operor Armando hade varit där och sett, hade dött. Nu skulle dom visa ett av hans senare verk, som kallades för "Don Giovanni". Armando som hade varit med om liknande saker förr brydde sig inte om den deppiga stämningen utan höll utkik efter den unga flickan som han hade tänkt att sätta tänderna i.
Armando satt nu på en balkong till vänster från scenen räknat. Den episka salen med utsmyckade balkonger och långa röda drappirer längst väggarna gav det hela en känsla av stordåd. Där satt han med en liten teaterkikare. Han fann flickan snett nedanför sin egen plats. Nu var det bara att vänta tills den första akten var över. Då skulle han ta kontakt med henne och efter andra akten skulle han slå till. Flickan var en välväxt ung flicka med gyllenrött hår, blekt ansikte och rödflammiga kinder.
Nu var det bara för honom att luta sig tillbaka och njuta av operan. När första akten var över och folk tog en paus för att stäcka på benen och kanske uträtta andra små saker, så reste sig Armando upp och följde flickan sakta med blicken. Han såg att hon gick ut ur salongen, självfallet så föjde han efter för att ta kontakt med henne och göra henne intresserad. Då upptäckte han en man, mycket lik honom själv, blek i hyn, fina, eleganta kläder och det långa håret i en lös hästsvans, gå strax bakom flickan med sina insektssvarta ögon fästa på henne. Armando misstänkte genast att personen han just hade beskådat var en av hans sort. Mannen hade dessutom en ring på högra tummen med en vass pik på. Armando gissade att den var gjord av silver och att han tänkte använda den till att skära upp flickans handled, som han själv hade tänkt att göra med sin silverkniv. Han blev både irriterad och lätt road av att ha stött på en like, men han kunde inte låta denna främlig ta hans byte, som han så länge hade haft i tankarna.
Armando trodde inte att den andre mannen tänkte döda flickan ännu, det var väldigt oklokt att döda någon efter första akten. Det är ett misstag man inte gör om, eftersom många anhöriga till personen på operan börjar leta och om man då inte har stuvat undan den döde på ett bra ställe, så kan det gå illa. Han litade tillräckligt mycket på sin mörka broder för att inte oroa sig över att han skulle döda flickan nu.
Andra akten skulle snart starta och salongen börjar återigen fyllas av folk. Armando blev lättad när han såg flickan komma in i salen igen, men han blev också lätt irriterad när han såg främligen. Den främmande mannen satte sig ett par rader bakom flickan och tycktes inte vara medveten om vad som hände på scenen.
Armando kunde inte koncentrera sig på operan, han skulle bli tvungen att antingen döda flickan snabbt, vilket skulle vara nästan omöjligt med det andra rovdjuret som bevakade alla hennes rörelser. Eller ta kontakt med den mannen och försöka avleda honom. Det skulle också bli svårt, för folk av hans sort ger inte gärna upp en jakt på fint byte. Men han måste i alla fall försöka.
När andra akten var över så gick de flesta ut ur salongen för att förfriska sig. Han kände igen ansiktsuttrycket på den andre, han hade själv haft det utrycket många gånger. En lätt girighet visade sig på dom lätt krusade läpparna. Armando viste att det var nu han tänkte slå till. Han såg både flickan och mannen lämna salongen och skyndade ner för trapporna för att hindra honom, men han kunde inte hitta dem någonstans. Armando misstänkte att han tänkte döda flickan just innan tredje akten, då alla som var med i operan skulle vara upptagna med förberedelser och de som tittade på den skulle vara upptagna med att dricka vinet och äta druvorna som bjöds under pauserna.
Han gick fram till sidogången som ledde bort mot scenen. Han visste var den låg eftersom han hade letat rätt på den när han var där sist, så att inget skulle gå fel när han skulle ta flickan. När han kommit halvägs såg han glasskärvor på golvet, och så mörkt blod att det såg svart ut. Det var blod från hans eget släkte. Armando kunde inte följa något blodspår, eftersom småsår från glas läker efter bara några sekunder på sådana varelser. Enda sättet att oskadligöra en ondskans varelse, även bara för en kort stund, är att skära i handled eller hals med silvervapen. Han skyndade snabbt vidare även fast han kände att det nog var bäst att återvända till salongen, så han inte skulle bli inblandad i något han för en gång skull inte gjort. Dumt nog lyssnade han inte på den tanken, utan gick istället med fasta steg mot ett öde förråd som låg snett till höger om scenen. Om allt hade gått rätt till denna kväll, så skulle han snart ha varit där med en rödhårig, ljushyad flicka.
Armando kom fram till det lilla förrådet och öppnade dörren. På golvet låg flickan med bithål på halsen och hennes handled hade ett öppet sår som det också sipprade blod ifrån. Armando skymtade en skugga bakom sig och vände sig snabbt om. Han blev förvånad när han stod ansikte mot ansikte med en ung man mycket lik honom själv. Han satte snabbt handen för munnen på Armando och viskade:
- Folk är på väg, dom vet att det finns omänskliga varelser på denna plats, om vi skyndar oss så hinner vi härifrån utan upptäckt.. Eller åtminstone jag.
Därefter gjorde han ett snabbt snitt över Armandos hals och han föll ihop.
Mannen böjde sig ner bredvid honom och sa, fortfarande med viskande röst:
- Jag är inte vad du tror, jag är en ondskans förgörare. Eller det är det folk tror i alla fall. Folket här i kväll visste att det fanns ett monster på denna opera, och att den här flickan var i fara. Därför anlitade dom mig för att få fast dig. Du som just mördat denna oskyldiga flicka.
Därefter hånlog han och ropade något. Armando låg där, han såg sitt mörka blod sakta rinna ut och ner mellan bräderna på trägolvet, ur stånd att göra något åt saken.
Några män kom inspringande, såg ner på Armandos och flickans kroppar, sedan växlade dom några ord med den unge mannen som hade kallat dem. Nu hade hans röst ändrats till sorgsen och allvarlig. Han sa att han kommit för sent och sett odjuret sitta hukad över flickan med blod runt munnen, och att han slängt sig över honom och gett honom ett snitt över strupen, vilket oskadliggjorde honom en tid framöver, men att dom borde skynda sig att lägga honom i hans dödsbädd.
De hämtade en kista av metall, dom placerade den likbleka Armando som tappat nästan allt blod i kistan och satte på locket och låste den. Det han hade att vänta nu var en evighet av evig hunger och evig smärta. Om han någonsin skulle komma därifrån, så skulle han finna den unge mannen och göra detsamma mot honom.
Armando låg i en obekväm ställning, han hade slutat räkna dagar, timmar, minuter och sekunder. Han tänkte tillbaka på hur han hade hamnat där, långt under jorden i den trånga metallkistan han låg i. Han förtjänade inte att hamna där, för vad han gjorde den kvällen, men kanske för vad han tänkt göra och vad han gjort så många nätter innan denna.
Skriven av Edgar Mirjamsdotter
Illustration av Edgar Mirjamsdotter och Pauline Johansson
Insperationskällor är:
Bram Stoker, Interview with a Vampire och Mozart.
Ett blodigt bakslag
Armando låg i en obekväm ställning, han hade slutat räkna dagar, timmar, minuter och sekunder. Han tänkte tillbaka på hur han hade hamnat där, långt under jorden i den trånga metallkistan han låg i.
Solen var på väg upp och Armando skyndade ner i sin källare där det stod en fin mahognykista med svart sidenfoder. Han öppnade kistan med ena handen medan han ställde ner stearinljuset han höll i den andra handen på ett litet nattduksbord som stod på sidan om den eleganta kistan. Han tog av sig sin fina, långa kavaj och hängde den över en stol i närheten. Sedan la han sig i kistan med både byxor, skor, skjorta och väst på. Han stängde sakta kistan med en längtansfull blick mot trappan, som ledde upp mot den nyfödda dagen.
Han vaknade i tyst och stilla mörker, som han hade gjort tusentals gånger förr. Armando kände en hunger som skulle få vanliga män att svimma. Han öppnade kistan och kravlade sig ur den på ett barnsligt lätt sätt. Sedan han ställt sig upp och tagit på kavajen gick han fram till byrån där han förvarade en fin utsirad silverkniv och en liten kristallflaska (som han använde för att snitta upp handleden på sina offer och tappa upp lite av deras blod). Armando tände ett stearinljus som stod på byrån så att det dunkla rummet badade i flackande ljus. Han hade viktiga planer denna natt. Han skulle se en opera, men ännu mer viktigt, han skulle sätta tänderna i en mycket efterlängtad matbit en ung flicka som han visste var mycket intresserad av opera. Hon hade varit på nästan varenda opera som den unge kompositören Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit. Själv så njöt Armando mycket av operorna, men så som tiden gick och Armando själv aldrig försvann med den, så kände han aldrig någon längre kärlek för saker och ting. De försvann med tiden till skillnad från Armando som alltid fanns kvar.
En vagn rullade in framför operahuset i den vackra staden Wien. En man som såg ut att vara i trettioårsåldern steg ner från den. Han var klädd i svart rock, kavaj, hatt och en mörk röd väst. Mannen hade presenterat sig som Armando Argeşeanu, han hade sagt att han var en musikälskare från Rumänien som hade kommit för att se om Wien levde upp till sitt rykte som musikernas stad.
En dyster stämmning hängde som ett tungt moln över staden. Musikern, som hade skrivit flera av de operor Armando hade varit där och sett, hade dött. Nu skulle dom visa ett av hans senare verk, som kallades för "Don Giovanni". Armando som hade varit med om liknande saker förr brydde sig inte om den deppiga stämningen utan höll utkik efter den unga flickan som han hade tänkt att sätta tänderna i.
Armando satt nu på en balkong till vänster från scenen räknat. Den episka salen med utsmyckade balkonger och långa röda drappirer längst väggarna gav det hela en känsla av stordåd. Där satt han med en liten teaterkikare. Han fann flickan snett nedanför sin egen plats. Nu var det bara att vänta tills den första akten var över. Då skulle han ta kontakt med henne och efter andra akten skulle han slå till. Flickan var en välväxt ung flicka med gyllenrött hår, blekt ansikte och rödflammiga kinder.
Nu var det bara för honom att luta sig tillbaka och njuta av operan. När första akten var över och folk tog en paus för att stäcka på benen och kanske uträtta andra små saker, så reste sig Armando upp och följde flickan sakta med blicken. Han såg att hon gick ut ur salongen, självfallet så föjde han efter för att ta kontakt med henne och göra henne intresserad. Då upptäckte han en man, mycket lik honom själv, blek i hyn, fina, eleganta kläder och det långa håret i en lös hästsvans, gå strax bakom flickan med sina insektssvarta ögon fästa på henne. Armando misstänkte genast att personen han just hade beskådat var en av hans sort. Mannen hade dessutom en ring på högra tummen med en vass pik på. Armando gissade att den var gjord av silver och att han tänkte använda den till att skära upp flickans handled, som han själv hade tänkt att göra med sin silverkniv. Han blev både irriterad och lätt road av att ha stött på en like, men han kunde inte låta denna främlig ta hans byte, som han så länge hade haft i tankarna.
Armando trodde inte att den andre mannen tänkte döda flickan ännu, det var väldigt oklokt att döda någon efter första akten. Det är ett misstag man inte gör om, eftersom många anhöriga till personen på operan börjar leta och om man då inte har stuvat undan den döde på ett bra ställe, så kan det gå illa. Han litade tillräckligt mycket på sin mörka broder för att inte oroa sig över att han skulle döda flickan nu.
Andra akten skulle snart starta och salongen börjar återigen fyllas av folk. Armando blev lättad när han såg flickan komma in i salen igen, men han blev också lätt irriterad när han såg främligen. Den främmande mannen satte sig ett par rader bakom flickan och tycktes inte vara medveten om vad som hände på scenen.
Armando kunde inte koncentrera sig på operan, han skulle bli tvungen att antingen döda flickan snabbt, vilket skulle vara nästan omöjligt med det andra rovdjuret som bevakade alla hennes rörelser. Eller ta kontakt med den mannen och försöka avleda honom. Det skulle också bli svårt, för folk av hans sort ger inte gärna upp en jakt på fint byte. Men han måste i alla fall försöka.
När andra akten var över så gick de flesta ut ur salongen för att förfriska sig. Han kände igen ansiktsuttrycket på den andre, han hade själv haft det utrycket många gånger. En lätt girighet visade sig på dom lätt krusade läpparna. Armando viste att det var nu han tänkte slå till. Han såg både flickan och mannen lämna salongen och skyndade ner för trapporna för att hindra honom, men han kunde inte hitta dem någonstans. Armando misstänkte att han tänkte döda flickan just innan tredje akten, då alla som var med i operan skulle vara upptagna med förberedelser och de som tittade på den skulle vara upptagna med att dricka vinet och äta druvorna som bjöds under pauserna.
Han gick fram till sidogången som ledde bort mot scenen. Han visste var den låg eftersom han hade letat rätt på den när han var där sist, så att inget skulle gå fel när han skulle ta flickan. När han kommit halvägs såg han glasskärvor på golvet, och så mörkt blod att det såg svart ut. Det var blod från hans eget släkte. Armando kunde inte följa något blodspår, eftersom småsår från glas läker efter bara några sekunder på sådana varelser. Enda sättet att oskadligöra en ondskans varelse, även bara för en kort stund, är att skära i handled eller hals med silvervapen. Han skyndade snabbt vidare även fast han kände att det nog var bäst att återvända till salongen, så han inte skulle bli inblandad i något han för en gång skull inte gjort. Dumt nog lyssnade han inte på den tanken, utan gick istället med fasta steg mot ett öde förråd som låg snett till höger om scenen. Om allt hade gått rätt till denna kväll, så skulle han snart ha varit där med en rödhårig, ljushyad flicka.
Armando kom fram till det lilla förrådet och öppnade dörren. På golvet låg flickan med bithål på halsen och hennes handled hade ett öppet sår som det också sipprade blod ifrån. Armando skymtade en skugga bakom sig och vände sig snabbt om. Han blev förvånad när han stod ansikte mot ansikte med en ung man mycket lik honom själv. Han satte snabbt handen för munnen på Armando och viskade:
- Folk är på väg, dom vet att det finns omänskliga varelser på denna plats, om vi skyndar oss så hinner vi härifrån utan upptäckt.. Eller åtminstone jag.
Därefter gjorde han ett snabbt snitt över Armandos hals och han föll ihop.
Mannen böjde sig ner bredvid honom och sa, fortfarande med viskande röst:
- Jag är inte vad du tror, jag är en ondskans förgörare. Eller det är det folk tror i alla fall. Folket här i kväll visste att det fanns ett monster på denna opera, och att den här flickan var i fara. Därför anlitade dom mig för att få fast dig. Du som just mördat denna oskyldiga flicka.
Därefter hånlog han och ropade något. Armando låg där, han såg sitt mörka blod sakta rinna ut och ner mellan bräderna på trägolvet, ur stånd att göra något åt saken.
Några män kom inspringande, såg ner på Armandos och flickans kroppar, sedan växlade dom några ord med den unge mannen som hade kallat dem. Nu hade hans röst ändrats till sorgsen och allvarlig. Han sa att han kommit för sent och sett odjuret sitta hukad över flickan med blod runt munnen, och att han slängt sig över honom och gett honom ett snitt över strupen, vilket oskadliggjorde honom en tid framöver, men att dom borde skynda sig att lägga honom i hans dödsbädd.
De hämtade en kista av metall, dom placerade den likbleka Armando som tappat nästan allt blod i kistan och satte på locket och låste den. Det han hade att vänta nu var en evighet av evig hunger och evig smärta. Om han någonsin skulle komma därifrån, så skulle han finna den unge mannen och göra detsamma mot honom.
Armando låg i en obekväm ställning, han hade slutat räkna dagar, timmar, minuter och sekunder. Han tänkte tillbaka på hur han hade hamnat där, långt under jorden i den trånga metallkistan han låg i. Han förtjänade inte att hamna där, för vad han gjorde den kvällen, men kanske för vad han tänkt göra och vad han gjort så många nätter innan denna.
Skriven av Edgar Mirjamsdotter
Illustration av Edgar Mirjamsdotter och Pauline Johansson
Insperationskällor är:
Bram Stoker, Interview with a Vampire och Mozart.
Subscribe to:
Posts (Atom)